Nunavik Nunavik är en region i den nordliga delen av provinsen Quebec i Kanada. Nunavik består av 14 byar och 11000 invånare, varav omkring 90 procent av dem är inuiter. Regionen är väldigt isolerad, då det inte finns några bilvägar mellan byarna eller till resten av provinsen. Detta innebär att gods- och personaltrafik på vintern sker med flyg och under de två isfria månaderna på sommaren även sker med fartyg. På grund av regionens otillgänglighet ligger levnadskostnaderna mellan 70 och 80 procent högre än i resten av Quebec, vilket i sin tur innebär att en stor del av inkomsten spenderas i de södra delarna av provinsen.
Medelåldern är mycket lägre än i resten av Quebec och Nunavik kämpar med höga födelsetal och sociala problem så som alkoholism. Fram till andra världskriget var Nunavik isolerat från omvärlden, men i och med att militären gick in i regionen konfronterades inuiterna med resten av världen. 1953 introducerades engelska i skolorna och 1975 grundades ett permanent samhälle.
Innan inuiterna integrerades i det moderna samhället levde de efter regeln om att dela med sig – mat, produkter och utbildning – för att som folk överleva. I dag lever denna regel kvar. De som är sjuka och gamla, eller som inte har möjlighet att jaga har möjlighet att hämta mat ur en samhällsfrys. Denna frys är inte låst, utan kontrolleras istället socialt. Regeln om att dela med sig kan även ses i de samarbeten inuiterna har startat för att skapa ekonomisk självständighet.
Nunavik och inuiterna är i dag fast mitt emellan den politik som förs i provinsen Quebec samt staten Kanada. Territorierna i Kanada (Northwest Territories, Yukon och Nunavut) kontrollerar inte sina egna resurser utan det gör staten Kanada, till skillnad från provinserna. Inuiterna i exempelvis Nunavut lever således inte på samma villkor som inuiterna i Quebec.
Under början av 1970-talet påbörjades James Bay Hydroelectric Project, ett projekt där Quebec hade planer att bygga ett vattenkraftverk i den norra delen av provinsen, och därmed exploatera stora delar av de naturresurser som creeindianerna och inuiterna levde av. Dessa folkgrupper hänvisade till en lag från 1912 rörande ursprungsbefolkningens rättigheter och projektet stoppades. Eftersom Quebec ville att projektet skulle fortgå upptogs förhandlingar med representanter från creeindianerna och inuiterna. Enligt en överenskommelse 1975 genom The James Bay and Northern Quebec Agreement kunde projektet fortgå då ursprungsbefolkningen fick exklusiv jakt- och fiskerättigheter samt kompensation för förlorade landrättigheter där vattenkraftverken skulle upprättas. För att förvalta dessa pengar startades då Makivik Corporation, inuiternas egen politiska röst.
Makivik Corporation Makivik Corporation inrättades för att förvalta de pengar som tilldelades Nunavik som kompensation för de landrättigheter de förlorade vid JBNQA. Makivik Corporation är en idell organisation, men har rätt att ha företag som går med vinst. Genom investeringar har den ekonomiska situationen förbättrats och idag förvaltar Makivik över 500 miljoner USD. I Makivik Corporation kan enbart inuiter bli medlemmar. Dessa medlemmar blir automatiskt förmånstagare, och har bland annat tillgång till fri utbildning samt rabatterade flygresor.
Inuiterna i Nunavik föds in i organisationen, och för att bli invald i ledningen måste de som kandiderar prata inuktitut. Inuktitut är också arbetsspråket, och inom organisationen anställs inuiter så långt som det är möjligt. Organisationen representerar de inuitiska förmånstagarna från JBNQA, och syftet är att utveckla regionens ekonomi, samt att befrämja välfärd och det inuitiska levnadssättet genom att bland annat investera i företag och industrier, samt bedriva olika program. Makivik Corporation har bland annat upprättat en radiostation, samhällscenter, bostadshus samt olika work shops i regionen.
Organisationen har även investerat pengar i två stycken flygbolag – Air Inuit och First Air. Eftersom Nunavik är en otillgänglig region finns det ett stort behov av flygservice. Makivik såg den ekonomiska potential flygbolagen kunde utgöra, och den fördel egna flygbolag skulle kunna ge befolkningen, och investerade därför pengar i bolagen. I dag är Air Inuit en av de största flygbolagen i Quebec och har över 600 anställda, och First Air går även det med vinst.
Inom Makivik Corporation fokuseras det även på den lokala marknaden, som marknadsförs utanför regionen. Päls säljs till andra delar av landet för att skapa ett mervärde, och det satsas även på turism i form av jakt, fiske och kryssningar. Ett exempel på det är Cruise North Expedition, ett ekoturimföretag som erbjuder arktisk kryssning. Personalen som anställs är inuiter med en stor kunskap om området. Trots att Nunavik är en region i provinsen Quebec i Kanada, har Nunavik genom Makivik Corporation långtgående makt.
Organisationen är också viktig för den lokala ekonomin. En del av vinsten från gruvorna i regionen går tillbaka till inuiterna, och om Kanada vill utveckla regionen måste de gå via Makivik. För tillfället är The Nunavik Act aktuell, och den ska röstas igenom eller avslås av Quebecs nationalförsamling inom kommande år. Målet är inte att separera Nunavik från Quebec, utan att få ett regionalt självstyre. Kativik School Board När JBNQA antogs påbörjades även arbetet att ta tillbaka och använda det inuitiska språket på alla nivåer.
Språket är basen av kulturen och hela Quebec omges med franska och engelska, vilket gör att det finns en risk att det inuitiska språket får stå tillbaka till förmån för engelskan och franskan. I Nunavik finns 17 skolor fördelat på de 14 byarna. 75 procent av finansieringen för skolverksamheten täcks av provinsiella bidrag, och resterande finansiering täcks av statliga bidrag. Pengarna är beräknade på antalet elever och är således öronmärkta för detta. Om skolstyrelsen är i behov av extra pengar får KSB specifikt söka bidrag för detta. Ett sådant behov är bland annat den videokonferensteknik som används för att överkomma de långa distanserna till övriga byar i regionen. Trots att det är en satellitteknik som kostar över 300 CAD per timme blir den totala kostnaden ändå lägre, än om mötena skulle kräva fysisk närvaro, och därmed också flygresor mellan byarna. I Nunavik ges kurserna enbart på inuktitut, vilket både kan ses som en fördel och en nackdel.
Det problem som uppstår i Nunavik är att eleverna måste uppfylla de krav som Quebec har satt upp i sina standardprov, för att de ska kunna gå vidare till högre utbildning. Dessa prov är skrivna på engelska eller franska, vilket innebär att elever som har dessa språk som sitt andra eller tredje språk automatiskt måste kunna språket lika bra som sitt modersmål, för att nå samma resultat som de elever som har engelska eller franska som sitt modersmål. Detta innebär i sin tur att skolstyrelsen i Nunavik måste skapa sina egna standardprov, men även producera, trycka upp och distribuera böcker och annat skolmaterial på inuktitut, eftersom provinsen Quebec inte har den möjligheten, tillika kunskapen.
I Nunavik används inuktitut uteslutande under de första fyra årskurserna, och i dag pratar de flesta inuiter inuktitut. Språket är därför starkt bevarat, men det finns stöd för dem som inte pratar språket. Avatak Cultural Centre Avatak Cultural Centre är en ideell organisation med syftet att bevara och befrämja inuktitut. Förutom språkprogram, där bevarandet av språket är en prioritering, finns även tillgång till släktforskning och traditionella kunskapskurser ledda av ortsbefolkningen från olika delar av Nunavik. Inom språkprogrammet utvecklas en ny typologi, med exempelvis termer för ord som traditionellt inte finns i det inuitiska språket, såsom fjärrkontroll. Avatak Cultural Centre stödjer även översättare och tolkar, och kontrollerar att grunden är densamma, för att tjänsterna skall hålla en hög standard.
Avatak Cultural Centre har, i nära samarbete med KSB, dessutom skapat en gemensam databas för de tre dialekter som finns i Nunavik. Under 1980-talet var det inuitiska språket hotat och en språkkommission tillsattes. Denna existerade bara under en kortare period, men utvecklades sedan till ett projekt, finansierat av både provinsen och staten, samt Makivik Corporation, med syftet att skapa ett officiellt inuktitutlexikon. I dag pågår ett treårigt projekt som har som syfte att ta tillbaka och bevara språket. Det finns en risk att det moderna samhället påverkar den traditionella inuitiska livsstilen och språket, och en SWOT-analys (styrka, svaghet, möjligheter och hot) genomförs därför. Analysen sker på gräsrotsnivå, det vill säga inuiter får berätta om sin syn på språket, och utifrån det resultat som framkommer sker en åtgärdsprioritering.
Helena Morén